Jag önskar så gärna att det kunde börja bli lite glatt här nu. Och inte så grått. Jag önskar att hela mitt liv kunde sluta vara så grått. Allt är blaskigt. Ser inget roligt i nånting. Gillar inte att äta. Gillar inte att kliva upp ur sängen, eller lägga mig heller för den delen. Jag gillar inte känslan av att inte vara mig själv, utan bara ett tomt skal som vandrar runt och gör saker bara för att jag måste. Jag orkar ingenting utöver det. Jag går upp för att jag måste, äter för att jag måste, städar bort för att jag måste, skjutsar för att jag måste... Men inget utöver det, inget som gör mig till människa eller formar min personlighet. Förutom att jag sitter och skriver nu kanske, men på kvällen brukar man i alla fall kunna se lite hopp, för man är inte sådär jäkla låg som innan. Och det här är något som jag faktiskt bara kan lägga ner om jag vill. Eller så kan jag sitta här till imorgon, jag har inga tider att passa nu. Och då blir allt så mycket lättare. När man inte måste tvinga sig längre, utan kan göra saker när man verkligen orkar dem.

Det är så otroligt psykiskt nedbrytande för mig, att hela tiden behöva peppa mig själv till att göra saker. Jag måste sitta och övertala mig själv i 10 minuter att resa mig från matbordet, för att allt känns så jobbigt. Jag orkar inte ens sjunga med till radion i bilen. Det enda jag egentligen har sett något nöje i de senaste dagarna är att duscha. När man legat och svettats, natt efter natt, eller efter en värktablett och febern börjat gå ner. Och när man är frusen, och känner att man kan stå hur länge man vill. Men sen är det det här med att kliva ut ur duschen, och då är allt inte lika kul längre. Kanske därför man står extra länge också, för man vill inte komma till det där förjävliga slutet. När det är så kallt, och man måste torka håret, klä på sig... Peppa sig.

Ibland känner jag för att lägga mig ner på golvet och gråta. Bara ligga, önska att allt blev svart, och sedan vakna igen och vara helt frisk. Men livet är inte så enkelt. Nu låter jag som en dödssjuk människa, när jag dag efter dag skriver om hur jobbigt jag tycker att det är, och det är jag inte. Jag har en sjukdom som jag håller på att ta medicin för i detta nu. Och förhoppningsvis ska jag börja bli bra på riktigt. För jag har ju visserligen gjort framsteg om man jämför med för några dagar sen. Jag önskar bara att det kunde gå lite snabbare. Jag hatar att vara sjuk. Alla hatar att vara sjuka. Och det tär på mig, både fysiskt och psykiskt att jag liksom inte känner att det finns något riktigt slut den här gången, för jag ser det inte.

Idag när föräldrarna kom hem låg jag och vilade, för den där hostmedicinen jag tog igårnatt, den funkade sådär va. Hostningar dämpades i alla fall ned till hulkanden, men jag vaknade likväl av det. De stack i alla fall in sina huvuden genom dörren och frågade förfärat "Är du dålig igen!?". Nej, jag blev aldrig bättre. Och om man är sjuk är det bra att vila som alla vet. Än bättre om man inte sovit ordentligt på flera nätter. Och dessutom jobbar jag för att jag måste, inte för att jag kan. Men det beror väl på hur man ser det, eftersom jag gör det så kan jag det ju. Men det finns väl olika nivåer av arbetsinsats också.

Jag bad förresten om att få låna en termometer tidigare ikväll. Har känt att jag behövt ta febernedsättande även idag, och har känt mig lite snurrig och frusen hela kvällen. Är lite förbryllad över att jag är inne på det sjätte dygnet med feber. Det kan väl inte stämma... Så hon kom ned med en termometer, en sådan som man använder i örat. Har aldrig använt det förut, så hon gjorde det åt mig. Hade 37.5 vilket kändes som väldigt lågt med tanke på att jag mådde lite halvtaskigt. Men sen kändes det även som att hon inte riktigt stoppade in den hela vägen i örat, så jag läste lite grann hur man skulle göra och testade själv. 38.5. Voilà. Less? Måttligt. Men då vet jag att jag fortfarande känner min kropp i alla fall, och inte inbillade mig om att det var feber. Nu ska jag hämta lite apelsinjuice och knapra medicin, sen blir det nog en "Gladiatorerna" på det.