Efter ett litet Skype-samtal med mina allra finaste pinglor igår så fick man verkligen upp ögonen för världen. Vad vill jag egentligen? Vad gör jag nu, och vad händer sen? Efter en liten upplysning av Andrea så drabbades jag av ett akut behov att börja kolla in olika program att söka till, då jag till och med hade varit för lat för att läsa på och insett att alla program börjar på hösten, en gång om året alltså. Så söker jag inte nu, så betyder det att jag sitter fast i klistret som kallas pluggpaus i ett helt år till. Ja, människor har tjatat på mig om det här, och jag har inte orkat lyssna, för jag har aldrig fått höra intressanta fakta. Det var bara lite pepp som behövdes. Så nu är jag taggad, nu vill jag plugga! Nu är jag redo att möta studentlivet. Och söka kan man väl alltid. Kommer jag in så kommer jag in, gör jag inte det får jag väl söka enstaka kurser till våren. Göra högskoleprovet igen, och förhoppningsvis få en bättre start på morgonen än sist, och avsluta med ett bättre resultat.

På tal om framtiden så såg jag något idag. På tisdagar tar jag och Violette bussen som vanligt ner till dansskolan, och precis som vi så är det ett gäng som alltid är där. Såna där fula, äckliga och dryga snorungstonåringar som skriker, slåss, svär och är allmänt störande. De har liksom alltid härjat i bussen, och man har bara himlat med ögonen och försökt tänka på något annat. Men IDAG, ska ni veta, hände något revolutionerande. Medan en av dem stod vid dörren och skrek så var det en äldre man bredvid som snabbt grabbade tag i killens nacke och började säga åt honom. Killen såg helt chockad ut och liksom spände sig så att axlarna var uppe vid öronen. Sedan fick han en snabb smäll på käften. Mannen backade tillbaka på sin plats, och allt blev helt tyst i bussen. Killen, knappt 14 år, ställde sig och såg skamsen ut. Han käftade inte emot, han började inte skoja om det med sina vänner. Han blev bara tyst. Fyfasen vad jag blev nöjd alltså. Jag log lika brett som om jag gjort hela grejen själv. Allt som behövdes var en tillsägning. Jag förespråkar inte barnaga, jag säger bara att vissa behöver det för att fatta. Den mannen kanske gav killen en ljusare framtid.

Rykten börjar förresten sprida sig på gymmet om att jag inte är fransk, och helt plötsligt kommer alla möjliga personer fram till mig och börjar prata och fråga som om jag vore en turistattraktion. Jag är på gymmet för att träna, inte bekanta mig med massa random människor. Så sluta ödsla min tid, din tid och alla andras genom att prata om mig. BARA IDAG har det kommit fram fyra pers till mig, under mina två och en halv timma på gymmet. T.ex. kom det fram en person till mig och sade, på stabbig engelska: