Är jag ens här?
Annars har allt rullat på precis som vanligt. Samma schema jämt. Lite trist, men jag orkar inte och har inte tid för att göra något mer spännande. Har märkt att min omvärld är otroligt uppmärksam också. Ja, nu är jag ironisk. Jag satt och hostade ett tag innan jag kom in i köket för middag, och Valentin frågar mig: "Har du blivit sjuk igen?". Haha, otroligt... Ibland undrar jag om barnen lyssnar på mig överhuvudtaget. Violette hade över 30 minuter på sig att göra sig klar till att fara till skolan efter frukost i morse, som vanligt. På den tiden ska hon borsta tänderna och borsta håret, och jag brukar även påminna henne om att tvätta ansiktet eftersom hon brukar få Nutella överallt (I mean everywhere, det kan finnas på ögonlocket eller andra bisarra ställen.) När jag sedan ropar på att vi ska gå, kommer hon ner med rufsigt hår och Nutella kvar i hela ansiktet. Hon har bara borstat tänderna. Inombords lackar jag ur totalt, men hon får bara en liten utskällning och vi vandrar tysta till skolan. Dålig stämning, men det är inte första gången det händer heller. Och sen måste jag 10 gånger om dagen påminna om att det heter "GAV inte gedde", "LADE inte läggde" och "SOV inte sovde". "Lade" speciellt, det kan seriöst bli uppemot tre gånger på samma minut. In genom ena örat, ut genom det andra. Och med Valentin kan jag säga till om något för att han senare ska göra exakt samma sak igen. "Snyt dig inte i händerna, jag hör att du gör det. Det är äckligt, hämta papper." Tre minuter senare, exakt samma sak. Det är som att jag aldrig var där från början ens. Och så Louise som skulle skära bröd. Jag bad henne ta en skärbräda. Hon sade "okey", fortsatte skära. Jag sade igen. "OJ, just det!". Fortsätter skära. En tredje gång ställer jag mig upp och frågar "Louise? Skärbrädan!?" och trycker den i händerna på henne. Hon börjar skratta. Är jag ens här? Kan man få någon form av respons, någon gång? Oftast får jag inte ens ett svar på mitt "godmorgon" när jag kommer in i köket på morgonen. Helt osynlig.
Det där låter inte kul, förstår att det måste kännas jobbigt för dig att bli ignorerad sådär :/ Speciellt när du sliter och gör ditt allra bästa för barnen, jobbar vidare när du är jättesjuk liksom.
Men jag tror ändå att man måste komma ihåg att dom är barn och ta ett extra andetag. Dom har vant sig vid dig nu och ser dig inte längre som en främling som man måste vara artig mot. Du är vardag, ta det som något bra och härda, så löser det sig snart :) Nu kan jag egentligen inte säga något eftersom jag varken har varit hos dig och träffat dom eller ens varit i kontakt med barn på senaste tiden, men fortsätt vara positiv som du alltid är och visa att dom ska lyssna på dig! Barn lyssnar lite extra på någon dom verkligen gillar och respekterar :3 Jag tror att du är utmattad från att ha varit sjuk och att barnen känner av det, du orkar inte ge allt och det är okej.
Så andas, ge dig själv lite rum och ta nya tag igen när du orkar! Det blir bra, hejja! ^-^ ♥
Tack!! Haha ja jag vet, också viljeverb, je veux que tu fasses etc, men det suger. Varför finns det ens. Det används ju i princip aldrig i svenskan. LEVE KONUNGEN. Usch. Och jag vet precis hur det är att bli ignorerad av barnen, man får spunk!! Man känner sig så sjukt orespekterad och ouppskattad. Men sen märker man att de är likadana mot föräldrarna och då känner man sig inte lika dålig haha, hemskt att säga men. Och sen det här med grammatiken, man tjatar och tjatar och tjatar. Jag har exakt samma problem, men det blir bättre har jag märkt på 7åringen. Hur gamla är dina barn?
Äh, jag håller med kajsa - dom är barn och SKA vara lite kaos och irriterande. När du lämnar huset kommer du ha format barnen åt det bättre hållet oavsett om du är tålmodig eller inte, och regardless vilka metoder du använder dig av. Principen är att man påverkas av de människor som finns runtom oss. Och eftersom att du är en bra människa i grunden med bra värderingar så spelar det ingen roll vilka metoder du använder och hur många gånger du tjatar på dem etc. Because at the end of the day så vet dem var du står och att du är en bra människa - och det är DET som kommer påverka dom.
OOOOOOOOOOOOOOOCH så vill jag bara säga att jag är så jävla glad över att du snart kommer hem på riktigt. Du anar inte hur mycket jag har saknat dig! Alltså PÅ RIKTIGT. Jag blir typ deprimerad över att du inte är här, även om vi inte hänger direkt varenda dag i vanliga fall, så finns liksom ändå möjligheten. Och när inte ens möjligheten finns så blir jag så himla less. LEEEEEEEESS. Så det är sååååååååååååååååååååååååååååååå skönt att du ska komma hem snart! Jag insåg det NU. Precis NU. Att du faktiskt SKA komma hem snart, och på riktigt.
