Jag har haft maraton av "So You Think You Can Dance" hela dagen idag (förutom när jag gick på promenad i morse, när vi cyklade iväg till en park på eftermiddagen och när vi sedan åt pizza från PizzaHut till middag.) Något som kommit tillbaka till mig idag är dans. Jag insåg hur mycket jag saknar att dansa, på riktigt. Jag går visserligen på balettlektion...en timme i veckan. Vilket såklart är väldigt kul, men det är inte på riktigt enligt mig. Jag vill dansa så att min kropp värker. Jag saknar danslektioner så otroligt mycket. Att ta in koreografi. Att röra på kroppen.

Jag skulle bara vilja dansa i ett helt år, inget annat. Men jag insåg idag att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Jag är snart 20 år, hur länge till kommer jag egentligen kunna dansa? Hur mycket mer kan jag lära mig? Varje gång jag stretchar och inte är tillräckligt varm så påminns jag om mina sträckningar, som aldrig läker. Jag vet egentligen inte hur duktig jag är heller. Jag har nästan aldrig sett mig själv uppträda. Och att inse att jag inte är så bra som jag vill tro mig vara, eller att jag kanske aldrig kommer att kunna bli den dansaren jag vill vara gör mig så ledsen. Det gör ont ända in i själen. Det finns inget roligare än dans. Även om man skadar sig, och även när det går dåligt, så finns det nästan inget som kan skänka mig så mycket glädje. Dansen har alltid varit något jag kan gå till när jag mått dåligt. När jag varit arg, stressad, ledsen... Och det har alltid hjälpt.

Jag saknar mitt liv när jag kunde kalla mig dansare. Det tycker jag inte att jag är längre. Reality hits you hard, bro.