Så var söndagen slut...igen/Le dimanche est fini...encore

Tiden går så jääkla snabbt alltså. Man hinner inte ens reflektera över att det är helg, så är den över. Min har varit otroligt bra den här veckan i alla fall. Om det var något mer jag skulle önska av den så vore det nog en stor skopa motion, efter all mat jag ätit. Men man kan ju inte både ha kakan och äta den med. ;)

Imorse var vi i alla fall allihopa till fina Louises mässa i kyrkan för hennes "konfirmation". Jag missade den ju sist då jag var helt neddunkad av lunginflammation. Men inte denna gången! Det var väldigt intressant att se hur det gick till. Även om jag förstod absolut noll när prästerna pratade. Det var alldeles för dåligt ljud, så hjärnan kopplade bort helt, tyvärr. Efteråt så åt vi lunch, och spelade lite volleyboll i poolen. Sen for familjen från Rouen hem.

Hela invandrargänget var hembjudna hos Yann (och Andrea) för att äta middag ikväll, men jag var inte säker på tiden, så jag ringde Rob. Han sade då att vi skulle samlas "half seven". "Åh, halv sju" tänkte jag. Men icket, det var halv åtta. Så då fick jag uppehålla mig hos Rob (och Céline) eftersom ingen var hemma hos Yann när jag kom dit. Senare, väl där i rätt tid, så kom även Pepe, Laura, Fabrice och Inga. Det blev en väldigt fin kväll. Vi åt god middag, och en sjukt god chokladkaka till efterrätt. Sen spelade vi lite poker, och det slutade med att Pepe vann hela Ingas pott när hon var tvungen att åka hem. Så då kände vi att det inte var värt att spela längre. Dessutom var klockan ändå ganska mycket.

Jag ångrar att jag inte tog med mig kameran, för det kanske var sista gången jag träffade Andrea eftersom hon åker hem till Tyskland igen imorgon. Men what to do now, liksom. Jag ska sova nu i alla fall! Upp klockan sju igen imorgon, hejaa. Godnatt!

Fina Louise! Till och med jag blir lite stolt...

/Le temps passe sii vite. On n'a pas de temps pour réfléchir que c'est le week-end, et il est déjà fini. Le mien a été très bien cette semaine. Si il y a quelque chose plus que je voudrais, c'est un peu d'exercer. Mais on ne peut pas faire tout. ;)

Ce matin on est allé au messe de Louise à l'église pour sa confirmation. J'ai le manqué la dernière fois quand j'avais la pneumonie. Mais pas cette fois! C'était très intéressant. Quand même si j'ai absolument rien compris quand les prêtres ont parlé. J'arrive pas quand je ne peux pas bien entendre. Après on a déjeuné et joué un peu de volley-ball dans la piscine. Puis la famille de Rouen est rentré.

Tous nous d'autres pays avons été invité chez Yann (et Andrea) ce soir pour le dîner, mais je n'étais pas sûre de le temps, donc j'ai téléphoné a Rob. Il a me dit qu'on va se rencontrer à "demi sept". J'ai pensé "Six heures et demie alors", mais c'était pas du tout ça. C'était sept heures et demie en fait, donc je restais chez Rob (et Céline) parce que il n'avait personnes chez Yann quand je suis arrivée là. Un peu plus tard, quand nous sommes arrivés au temps correct, Pepe, Laura, Fabrice et Inga sont venus aussi. La soirée était vraiment sympa. On a mangé le dîner, et un trop bon gâteau au chocolat comme dessert. On a joué un peu de poker, et il a fini avec Pepe qui a gagné tous les argents d'Inga quand elle est partie.

Je suis un peu triste parce que j'ai oublié mon appareil-photo ce soir. C'était peut-être la dernière fois que j'ai vu Andrea parce qu'elle rentre en Allemagne demain. Mais qu'est-ce qu'on va faire... Je vais dormir maintenant en toute façon. Et je dois me reveiller à sept heures comme d'habitude demain matin, ouaais... Bonne nuit!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0