Ja, jag vet att jag borde sova nu. Jag ska upp klockan sex och egentligen är jag skittrött, men jag sitter och pysslar på med massa annat istället. Som vanligt. Planet lyfter 7.25 mot Stockholm. Jag är framme i Charleville-Mézières klockan 20.20 med tåget. Så hela dagen går bort. Som vanligt.

Jag vill inte åka igen. Jag trivs så jäkla bra med mitt liv hemma. Jag börjar bli less på riktigt. Jag vet inte om det är för jag är så snubblande nära att avsluta det här kapitlet nu, att jag har slutat säga till mig själv att det bara är att bita ihop eftersom jag ändå kommer att vara kvar så länge till. Men det ska jag inte nu. Det är sluttampen som gäller, på riktigt. Och varför skulle jag inte få säga som det är? Varför måste jag låtsas som att jag älskar det jag gör mer än jag älskar något annat? Jag gillar det. Jag hade ett mål med det. Men jag visste att det inte skulle vara lätt. Och det är det inte heller. Men den här resan har ändå gett mig så jäkla mycket. I längden kommer den att vara värd allt det där jobbiga, både det fysiska och psykiska. Det vet jag. Jag hade ett mål. Och jag tänker inte ge upp det.

Jag säger inte att jag inte trivs där borta i Frankenland, för det gör jag. Jag har verkligen hittat världens finaste värdfamilj. Jag säger bara att jag trivs bättre hemma. Och då har jag väl all rätt att säga att det känns tungt att resa iväg någonstans med vetskapen om att jag har det bättre hemma? Borta bra, hemma bäst.

Jag är så himla himla nöjd över att jag bestämde mig för att komma hem nu. Det känns verkligen som om jag haft the time of my life. Jag har hunnit med så mycket. Allt det bästa. Det har varit som semester för mig.

Nu stämplar jag ut. Upp igen om fem timmar. Heja.