På franskalektionen så hade vi en liten sammanfattning på typ allt jag gjort den senaste tiden. Det var en del saker jag tabbade mig på. Inget allvarligt egentligen. Men det kändes bara jobbigt allting. Det var som att jag stannade upp en aning och började tänka efter (livsfarligt...) vad jag egentligen höll på med. Massa ord här och där, som jag inte har en aning om varför man lägger dit dem. Att jag bara chansar, ibland får jag rätt, oftast inte. Så mycket saker som bara kändes "varför kan man bara inte skriva såhär, om man skriver så där?". Språk är så ologiskt ibland. Speciellt den franska varianten. Och jag blir egentligen bara arg över folk som kan behärska det så mycket bättre än jag, trots samma förutsättningar. Så frustrerad över att jag inte förstår, måste be personer upprepa sig, och ibland orkar jag inte ens det. Ibland ler jag bara, och hoppas att jag gjorde rätt. Fortfarande, efter typ åtta månader i det här landet. Jag vet inte hur jag ska göra för att hitta ett bra och roligt sätt att komma igång på egen hand heller. Det är väl egentligen bara de här tiderna som jag känner mig peppad till att göra något produktivt. Jag säger som Kajsa, under dagen står allt still, men på kvällen kommer man in i ett flow. Och då är det oftast för sent.

För att tillägga något positivt till hela den här språkinsikten så tar jag mig i alla fall fram. Jag kanske inte är en jävel på att kommunicera, men folk förstår ändå vad jag vill säga. Och oftast när (om jag nu ids) jag frågar och låter personen upprepa sig eller förklara så förstår jag också. Så visst, så har jag kommit jäkla långt jämfört med där jag började, men nöjd är jag inte riktigt än.

En annan jobbig sak. Dansen idag. Fyyyfan alltså. Första gången vi skulle köra hela lektionen i tåskor. Och det kändes. Jag åkte bussen tidigare för att hinna värma upp ordentligt innan. Mycket klokt val om jag får säga det själv.

Redan från första gången jag hörde att vi skulle dansa med tåskor så visste jag att jag skulle vara kass. Men man hade ändå hoppet uppe. Visste kan det se bra ut, men det är så otroligt mycket svårare än man tror. Man upptäcker även hur mycket sämre man egentligen är när dansläraren korrigerar en till att göra något annat som man istället kanske klarar av, men som ändå rent visuellt ser ungefär likadant ut. Tummen upp... eller inte. Man vill ju klara det, precis som alla andra gör. Man försöker, men kroppen vill inte.

Ja, gnälligt idag. Så är det ibland. Men det är bara att rycka upp sig. Det gör jag bäst genom att sitta och tröstfika som jag gör nu, med te och en kakbit. :)

Här är förresten en gammal bild från en dansföreställning för sisådär tre år sedan. Hittade den för väldigt längesen på en blogg till en av mina kära gamla danskamrater. "Mamma Mu och Kråkan dansar", eller något sånt hette föreställningen. Om ni inte förstod det så står jag och är ett kråkträd där till höger. Haha, roligt...